Just när livet ändå äntligen började kännas lite ok igen, det fanns lite ljuspunkter i tillvaron och hoppet började väckas. Då kommer det, det oväntade (eller kanske egentligen inte så oväntade). En förändring som kastar mig tillbaka på ruta ett....eller kanske möjligtvis några snäpp bakom det. Varför händer det? Vad har jag gjort för att förtjäna att känna såhär? Förmodligen är det mitt eget fel, jag har väl byggt upp mitt liv, scenariot, så att det helt enkelt var oundvikligt. Det är egentligen inte en enskild händelse som är roten till hur jag mår. Mer så att den sista händelsen fick den berömda bägaren att rinna över. Fick alla gamla tankar jag knuffat bort att tränga sig tillbaka, självkänslan att krypa in i ett hörn, självförtroendet att springa åt andra hållet, den leende fasaden att försvinna och tårarna att samlas i ögonvrån.

Jag vet att det här inlägget är kryptiskt och kommer väcka frågor. Frågor som ni inte kommer att få svar på så bry er inte om att ställa dem. Jag vill egentligen inte prata om orsaken. Det enda ni behöver veta är att jag känner mig ledsen men att jag kommer att bli ok. Jag behöver fälla en tår eller två, grubbla och fundera i mitt inre som jag brukar göra och försöka fokusera på de saker som gör livet värt att leva istället för att grubbla kring saker som jag inte har eller är. Detta är en dal på livets ständiga våg, jag har varit här förut, känt precis såhär förut. Det gör inte att det hela känns lättare men jag hoppas att det kanske gör det lite lättare att ta sig upp.

Just nu känner jag mig bara så himla ensam. Kanske det är just för att det snart är helg...ska julen förstöras och bytas mot ångest även för mig? Vardagen innebär på något sett en trygghet, jag måste ju stiga upp och gå till jobbet varje dag, där träffar jag folk som jag pratar och umgås med. En hel helg kan gå utan att jag varken träffar eller pratar med en enda själ. Denna helgen längtar jag iofs lite till att få gömma mig under täcket och bara sova.  Jag vet att jag har familj och vänner som bryr sig om mig, det är inte det. Jag har ingen riktig vän som jag kan anförtro mig allt. Han försvann för länge sedan och det har inte funnits någon ny kandidat till hans plats. I livet känner jag mig ensam och vilsen.

Var är min karta och kompass?